Spottad på av läkare!

Detta är sjukt! Jag måste berätta, även om ni inte tror mej... jag förstår, det låter som ett skämt. Men sådant måste fram. Jag önskar inte min värsta fiende det här...

Har hostat i fem dagar, knapt sovit något dessa nätter, vilket helt jävligt har gjort mej psykotisk. Dricker cocillana direkt ur flaskan, går in och ut ur verkligheten.

Ja iallafall fick en akut tid till en vårdcentral här i stan. Har haft en kompis på besök ett tag som även hon berättar att jag hostar när jag sover. Asken med alvedon är slut... feber.

Kommer in till läkaren, min vän är med mej därinne. Berättar att jag hostar, säger även att jag antagligen har feber eftersom jag har frossa. Säger att jag behöver mer cocillana. Han säger på ett ganska otrevligt sätt att jag ska vara tyst. Tänker att nu har jag nog pratat lite för mycket, ADHD typiskt... ber om ursäkt. Han läser på datorn... jag glömmer.. säger att om det är bakterier så måste nog min vän oxå ha penicillin eftersom vi har varit i samma 1a i fem dagar. TYST! ryter han. Något känns fel. Han tittar i halsen, säger att det inte är halsfluss. Han säger att han ska skriva ut hostmedicinen till mej även om det står i journalen att jag är missbrukare, han säger alltså detta innan han lyssnar på mina lungor...

Jag frågar om han vill lyssna på lungorna eftersom jag säger att jag tror att jag behöver penicillin. Han svarar; Det här är ingen jävla lekskola vet du, eller vad tror du. Ilskan stiger... tittar på min vän, önskar att hon inte ska röra ett finger, blir rädd, slungas ur verkligheten. Trodde först att jag hallucinerade... men tyvärr inte. Nu önskar jag att det var en hallis! Jag säger att jag nog har feber eftersom jag svettas och fryser. Svettas! skrattar han. Min kompis säger att jag har frossa. Jag säger en gång till att jag kanske måste ha penicillin. Han svarar; Tror du detta är nåt jävla snabbköp som man bara kan gå och plocka ur. Lyssnar på lungorna, men säger att det inte låter konstigt. Sen minns jag inte föränn jag sitter och dom kollar sänkan och tar tempen. Sänkan var inte bra, inte tempen heller. Kommer in till hans kontor igen, han muttrar men skriver ut pencelin, cocillana och oxis. Vågar inte titta honom i ögonen och kan knappt inte svara när han tilltalar mej. Sen säger han; Du ska få hostmedicinen fast du är missbrukare. Vi går därifrån och när jag kommer hem släcker jag ciggaretten mot handen. Pratar om att han har dödat mej. Tror att min vän oxå är död, eftersom hon hör mej. Tror att han mördat oss båda. Jah...

Nu två dagar senare, kan jag se på det utan att vara psykotisk. Han visste att han tryckte mej rakt ut ur verkligheten, att jag skulle bli nojig. I min journal står om mina olika psykiatriska diagnoser. Han visste... Han trodde nog även att min vän som var med mej, var missbrukare, eftersom det stod om mej i pappren. Och då tänkte han nog; vem tror på två knarkare... Jag har aldrig i hela mitt liv känt mej så skitig, som när han talade med mej, som om jag var en äcklig jävla knarkarhora. Av andra... men av en läkare! Det spelar ingen roll vad jag är, har varit eller kommer att bli. Inget fel på mina lungor sa han, men jag skulle ju få hostmedicinen... ville han göra mej abstinemt? Jag har kollat upp den här läkaren på internet. Vet var han bor, vad hans fru heter, hur gammal han är att han har ett stort läkemedels företag och till och med att han fyller år fredagen 13e iår. Jag har velat hämnas nu efteråt. Haft många sjuka tankar om vad jag skulle vilja göra med honom. Men nu, är det enda jag vill göra är att berätta om det här! Sånt här ska inte få förekomma! Sen spelar ingen roll vad man har för bagage, vad man har gjort eller gör, eller hur man ser ut... jo jag vill önska honom all "lycka" på hans födelsedag!

Den bästa av bästa

Vill skriva om en stjärna, en som finns fast man har bettet sej konstigt... jag skrev ett brev till henne, det blev det här; Du har gett mej så många fina låtar, gjort så mycket fint med bilderna på oss. Jag är duktigare på att skriva än att prata. Vill ge dej någonting som finns kvar, detta brevet. När du känner dej ensam så läs detta... du är inte ensam! sov och jag möter dej i drömmen, vi flyger tillsammans, svävar på molnen. Om du inte kan sova så lägg händerna på dina axlar, jag håller om dej... så var inte ledsen, jag är hos dej. Jag kommer aldrig att lämna dej min underbara vän. Du kan inte säga för mycket, inte göra för mycket, jag finns kvar vad som än händer. Jag har skrivit innan att vi "är" som dockor... Men vi lever vi är inte kalla och hårda, no bad skin no big veins. Vi är varma, vi är fyllda med liv, vi är bra!
Glöm aldrig att jag älskar dej!

Blogg...

Ja... nu har jag en blogg.. kanske någon vill läsa? kanske ingen vill? Ja, vad ska man säga om mej då. Det finns en del, mycket skit skulle nog många säga. ADHD unge! tjackhora! fetto! lögnare. Men jag kanske skulle säga att det är ännu värre, men på ett annat sätt. Jag är kanske en lögnare, men har ingen inte någonsin ljugit för mej? Hatad! men nog mest av mej själv. Skadad! men mest av mej själv.
Saknar dej ******! Jag älskar dej fortfarande, det var ingen lögn. Ville aldrig såra dej... men det blev fel. Du finns i mina tankar, för alltid! Hur fan kunde jag dömma, jag missbrukar i smyg, jag är en lögnare. Nu snurrar det i skallen, snart kommer 2 medicinen, hoppas jag somnar... alltid denna jävla paranoia! Förlåt!